Det är någonting som inte riktigt har lirat för mig personligen med sätta upp tydliga slutmål som man kan sträva efter. Jag drabbas mest av en känsla av svindel och höjdskräck när jag har gjort det, det känns som när man är i någon sån där turistattraktion, något torn eller något och står på ett glasgolv och tittar ner på sina fötter och ba Aaaaa!
Jag håller på att försöka ta körkortet just nu och en anledning till att det dröjt så länge för mig att påbörja den processen är att jag tänkte att slutmålet är att jag kör runt som något proffs i Stockholmstrafik. Det känns såhär: NEJ. Därför har jag inte kunnat motivera mig att börja övningsköra. Men hade jag istället fokuserat på att först lära mig fem nya vägskyltar eller på att köra 5 m på en väg där inte en annan människa är så kanske jag hade fått arslet ur lite tidigare. Såhär säger jag, skit i slutmål.
Fokuserar man för mycket på mållinjen så är det lätt hänt att man blir överväldigad över hur långt maratonet är och bara sätter sig ner på en bänk och äter en kexchoklad istället. Det finns också en risk för att man blir besviken om inte slutresultatet ser ut precis som man har föreställt sig. Jag menar herregud om jag bestämt mig för att springa en mil så spelar det ju egentligen ingen roll om jag kommer fram till den faktiska mållinjen eller springer en mil på en annan väg. Jag har fortfarande sprungit en mil.
Vi vet inte alltid hur slutmålet ser ut när det handlar om personlig utveckling och att läka känslomässiga sår, så varför inte skita i det där och verkligen bara fokusera på att ta lite lite i taget.
Sätt upp lite små delmål, tre stycken räcker. Fokusera på det första när du har klarat det fira! Va nöjd! Var stolt! Sedan tar du i tu med nästa lilla steg. Vill du se in Tiktok på samma ämne klicka här.
Comments