När orostankar eller taskiga tankar om oss själva sätter igång brukar det kunna bli så att vi försöker lugna oss genom att försöka tänka andra tankar, till exempel ”det kommer bli bra, du behöver inte oroa dig, det är inte så, sluta nu” och liknande.
Det är lätt att tänka att det här är hjälpsamt för oss, vi försöker ju trots allt trösta oss och lugna oss.
Visst är det så att detta kan funka för vissa individer men jag tror att det är betydligt mer hjälpsamt att istället ha en klok, vis och medkännande röst. Att bekräfta den där oroliga sidan och säga, ”hörre du jag märker att du är orolig nu, jag ser att du känner dig självkritisk och jag förstår att du vill skydda mig på det sättet. Det måste vara tungt att känna den där känslan som du gör just nu. Jag förstår att du känner så för att dina kompisar är viktiga för dig, då är det rimligt att känna viss oro kring att kanske ha betett sig på ett sätt som de inte gillar, De har säkert liknande tankar som du har, det är vanligt att man är rädd att ha vart för mycket eller för lite i olika sociala sammanhang. Kom ihåg att tankar bara är tankar, inga sanningar. Vad behöver du just nu för att må bättre? ”
Jag menar alltså att vi ska validera oss själva och möta oss själva där vi är istället för att påbörja någon slags övertalningskampanj om att den oroliga delen har fel. Det är energikrävande att diskutera med sig själv och att försöka lägga fram bevis för att man behöver oroa sig eller inte behöver oroa sig. Nästa gång du har en sån dialog med dig själv, prova att istället möta din oroliga röst med värme och vishet och förståelse. ♥️
Comments