Lathet är mer eller mindre en myt

Jag är grovt allergisk mot ordet lat.

Vi lever i en kultur där konstant aktivitet är norm, produktivitet betyder värde, vila behöver förtjänas och när man inte orkar, inte tar tag i det där man “borde”, då väcks ofta något hårt. En suck, en irritation, ibland till och med förakt, både från omgivningen och oss själva.

---

Vad är lathet egentligen då? Kul att ni frågar! Det det allt som oftast -egentligen- handlar om är

* Bristande motivation

* Hjärnan är slutkörd av alla val.

* Oreglerad stress

* Sömnbrist

* Depression

* Freeze

* Mental överbelastning

* Rädsla för misslyckande

* Skam

* Låg självkänsla


Såhär funkar det:


Hjärnan bryr sig mer om att vi ska överleva än att vi ska vara duktiga och när det blir för mycket, för stressigt, för svårt, för rörigt då trycker den lite på bromsen. Det kan kännas som att all ork bara försvinner och det är inte för att vi är lata eller ”saknar karaktär” utan för att kroppen försöker hushålla med energin.

Motivation är inte en fråga om moral eller vilja utan hänger ihop med hur jobbigt något känns och hur lockande belöningen verkar. Om något känns jätteansträngande och inte särskilt meningsfullt, då är det egentligen ganska logiskt att det tar emot och det är inte ett ”personlighetsfel,” det är som ba så systemet funkar.

Om en uppgift känns hotfull för att man riskerar kritik, förödmjukelse eller känslan av att inte räcka till, då kommer vi att undvika den. När man inte får saker gjorda händer det ofta två saker samtidigt, dels uteblir känslan av “bra jobbat” och dels kan omgivningen börja bli irriterad eller ifrågasättande - QUE skam. Man börjar tänka att det är något fel på en och plötsligt känns det ännu svårare att ta tag i nästa sak. Ju sämre man känner sig, desto mindre orkar man och ju mindre man orkar, desto mer skam och skam är sällan ett bra sätt att få fart på sig själv. Runt runt går det.

Om tid, ork, någon som hjälper till att strukturera upp eller kanske någon som säger “bra kämpat” saknas, om man gång på gång anstränger sig utan att få stöd eller erkännande, då är det inte heller konstigt om lusten rinner av. Hjärnan går inte igång på “jag borde”. Den går igång på mening, intresse eller någon form av payoff, så om något känns tungt och tomt på samma gång är det inte så konstigt att det tar emot.

Det smittar på ett skitdåligt sätt. Om vi har en hård, moraliserande inre röst – “man ska skärpa sig”, “man får inte vara svag”, “lathet är oacceptabelt” – då kommer man ofta, kanske utan att märka det, också läsa andra genom den linsen, och tvärtom. Är man väldigt dömande mot andra bär man ofta på en lika sträng domare på insidan.


När vi övar på att vara lite snällare i hur vi tolkar det som händer, både med oss själva och andra, så händer nått jäkla bra. Istället för att direkt gå på kritik kan vi bli nyfikna. Vad ligger bakom? Vad är det som gör det här svårt? Vad skulle jag behöva för att det ska kännas lättare? 


Ett konkret första steg kan vara:


* Lägg märke till dömandet utan att döma dömandet. “Okej, där kom den rösten igen.”


* Byt mot nyfikenhet.
 Detta är SVÅRT, men jag lovar att det går, lite i taget, om man övar.

#lathet #ångest #psykiskhälsa #terapi