Känslomässigt omogna föräldrar del 1

Jag har några grejer som toppar min lista på "fenomen" jag blir förjävla drabbad av. Känslomässigt omogna föräldrar är en av dem.

När vi är ungar har vi väldigt begränsad förmåga att förstå att våra föräldrar kan göra fel eller bete sig dåligt. Vi är som barn programmerade att känna att de som är ansvariga för att hålla oss vid liv “är rätt, har rätt, gör rätt”. Om, eller när våra föräldrar/omsorgspersoner då faktiskt begår misstag, eller beter sig illa (ingen är ju perfekt) lägger vi det på oss själva. Vi upplever att det är vårt fel. Att det är vi som beter oss illa. Att vi är fel. Detta sker oftast högst omedvetet, många av oss kan tex ha minnen av att vi som barn reagerat på tex orättvisor (från vuxna). Men det kan alltså existera samtidigt som att vi omedvetet formar strategier och skadliga tankesätt. Det kan skapa alla möjliga typer av känslomässiga problem och svårigheter för oss både som små och vuxna. Skam kring vissa känslor är ett bra exempel. Brukar du möjligen säga “förlåt” när du blir ledsen/gråter? Hur kommer det sig tror du?

---

Emotionell/känslomässig mognad är förmågan att känna igen, uttrycka och kontrollera sina egna känslor samtidigt som man kan känna empati för andra och sympatisera med andras känslor och upplevelser. Att kunna identifiera och kunna sätta rätt ord på känslorna. Det är att ta ansvar för sina misstag, att välja hur vi kommunicerar våra känslor så det blir rättvist (mot alla inblandade). Det sistnämnda kan alltså handla om att inte agera på ett sk reaktivt sätt utan att istället först pausa och analysera sig själv och sina inre reaktioner, för att sen aktivt välja hur vi reagerar utåt.

---

Känslomässigt omogna föräldrar saknar förmågan att hantera sina känslor på ett sunt sätt. De har väldigt få eller inga fungerande strategier för att reglera känslor och hantera stressiga situationer.

Känslomässigt omogna föräldrar tenderar att bli väldigt fokuserade på sig själva och ofta klarar de tyvärr inte av att samtidigt bry sig om sina barns behov. De har begränsad empati och de ger ett opålitligt känslomässigt stöd vilket skapar stor otrygghet hos barnet. Ofta handlar inte detta om illvilja från föräldern, utan om en oförmåga. Det handlar ofta om förälderns egna uppväxttrauman och känslomässiga svårigheter och det är tyvärr ett fenomen som kan gå i arv.

---

Barns känslomässiga behov är:

• Trygghet. Vi kan inte tänka oss till en känsla av trygghet. Trygghet kommer från en känsla av förutsägbarhet i omgivningen, konsekventa föräldrar, fysisk närhet, avsaknad av psykiskt och fysiskt våld, hot, manipulation, och gaslightning.

• Kärlek. Att faktiskt känna sig älskad och önskad, inte bara få höra det.

• Gränser. Gränser berättar att vi är trygga. Sunda, bra gränser visar oss att vi är älskade. Det är svårare för en förälder att sätta och hålla en gräns än att inte göra det. Genom att våra föräldrar sätter gränser och håller dom lär vi oss också att sätta våra egna gränser, och att det är både okej och viktigt.
  

Oavsett förälderns intention så påverkar känslomässigt omogna föräldrar barnets mående på ett väldigt djupt sätt. Föräldrar som är känslomässigt omogna kan ha svårt att sätta sunda gränser och hantera sina och andras känslor och behov och det gör bla att barnens behov inte möts. Som vuxet barn till en känslomässigt omogen förälder kan det vara tungt och svårt att hantera både relationen med föräldern och andra relationer. Dålig självkänsla, självhat, perfektionism, ångest, överdriven skam, känslomässig återhållsamhet, undertryckande av ilska, ångest, irrationella tankar, och självkritik är några av de möjliga konsekvenserna på att ha växt upp med en känslomässigt omogen förälder. Känner du igen dig i något av det här?I nästa blogginlägg kommer jag lista några saker man kan göra för att må bättre. Tack för att du läste. Kommentera och gilla gärna inlägget om du tyckte om det. Du hittar mig på instagram här.

Du når mig också på info@ekhammarsamtalsterapi.com